Smärta.
Alla känner smärta. Olika typer, olika tidpunkter och olika intensitet.
Den västa smärtan jag kan tänka mig att känna är när jag ser dig må dåligt.
Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till.
Det är som att någon tar en kniv och pressar den igenom mitt hjärta.
Helt plötsligt blir mina problem så obetydliga, obefintliga. De kan inte ens klassas som problem längre.
Du är bara ett barn. Ett barn som har förlorat förmågan att tycka synd om sig själv.
Ett barn som mår så dåligt att när det blir för mycket press, låser sig. Inte tillåter sig att vara öppen. Inte vågar.
Ett barn som sätter sig själv i autopilot.
13 år. Du är bara 13 år. Ett barn.
Du ska kunna skatta så att tårarna rinner, du ska kunna känna dig trygg och känna att du har en familj som står bakom dig oavsett vad dina framtida beslut blir. En mamma och en pappa som håller din hand tills deras hjärtan slutar slå.
Jag lovar dig att jag kommer alltid finnas för dig. Jag kommer alltid vara den som håller din hand till mitt hjärta slutar slå.
Jag lovar dig att jag kommer göra allt jag kan för att du ska få det bra.
Jag lovar dig, och mig själv, att jag ska göra allt jag kan för att du inte som äldre kommer och frågar ''varför gjorde ni inte mer? varför stog ingen upp för mig?''
Jag ska stå upp för dig. Om det så är det sista jag gör.
Jag ska stå upp för dig.
Jag ska hålla din hand genom allt det onda, jag ska stå upp för dig. Jag ska göra allt jag kan, och jag ska framför allt göra mer.
Jag ska stå upp för dig, och jag ska göra mer.
Det lovar jag mig, och framför allt dig.
