Jag är så arg att jag ärligt talat inte har ord att beskriva det.
Jag är så förbannad att jag just nu inte vet vart jag ska ta vägen.
Du ska vara en förebild, någon att se upp till. Du ska vara den personen som ditt barn ska kunna se upp till och lita på mer än allt. Du ska vara den som alltid vill ditt barns bästa.
Jag undrar ärligt talat vem som har varit förälder till vem under alla 14 år.
Jag är så arg för att du har utsatt ditt barn för detta. Jag är så arg för att jag inte kan göra något åt det. Jag är så arg att den personen som litade på dig mer än allt har själv behövt inse vilken patetisk ursäkt till människa du är.
Jag kan aldrig ta bort sakerna han behövt se, jag kan aldrig hjälpa honom att glömma eller att förlåta.
Han borde aldrig behöva se dig igen, han borde aldrig behöva kalla dig för sin förälder.
Han är den starkaste 14 åringen jag mött. Han är min inspiration.
Han är bara ett barn, men han har fått se, uppleva och vara med om saker som ett vanligt barn inte borde. Allt på grund av dig.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han är mitt kött och blod, men inte bara det, han är min hjälte. Klarar han, klarar jag.